Ingen annan metall bär så mycket energi per kilo som uran (om varje atomkärna i ett kilo klyvs, frigörs ungefär lika mycket energi som ur tre tusen ton kol) och metallen har bara en köpare. Allt uran som bryts i dag slutar i reaktorer. Därför avgörs efterfrågan där besluten om kärnkraft fattas. Och de besluten går nu åt samma håll nästan överallt: sjuttio reaktorer är under uppförande, stater förlänger livstiden på verk som var planerade att stängas, och världens största teknikbolag visar stort intresse för kärnkraftens potential som baskraft.

Världen har varit här förut. Kärnkraften har redan genomlevt en hel cykel av optimism, expansion och reträtt. För att förstå vart efterfrågan är på väg, och varför utbudet har blivit en maktpolitisk fråga, berättas historien bäst från början. Och den börjar med ett tal.

Atoms for Peace

Året är 1953. Kärnvapenkapprustningen är i full gång, och under de varma sommarmånaderna spränger Sovjetunionen sin första vätebomb i Kazakstan. Några månader senare känner sig Dwight D. Eisenhower, USA:s president, som han själv uttrycker det, nödgad att ställa sig i FN:s generalförsamling och tala atomkrigets språk. 

Som han själv medger har USA redan en kärnvapenkapacitet och lagerhållning som många gånger om överstiger den samlade sprängkraften hos alla bomber och granater som avfyrades från varje flygplan och varje kanon, på varje krigsskådeplats, under andra världskrigets alla år. Samtidigt påpekar han att denna fruktade hemlighet, atomkraftens maskineri, inte längre tillhör USA ensamt. 

Även om talet signalerar amerikansk makt lägger Eisenhower också fram förslaget som några år senare ledde till det internationella atomenergiorganet IAEA. Tanken var att ge organet tillgång till klyvbart material som kunde tjäna mänsklighetens fredliga strävanden. Experter skulle mobiliseras för att tillämpa atomenergin på jordbrukets, medicinens och andra fredliga verksamheters behov i den nya världsordningen.  

Därmed ses Eisenhowers tal ofta som startpunkten för kärnkraftens kommersialisering. Året därpå, 1954, driver USA igenom en ny atomenergilag som ger företag tillgång till tidigare hemligstämplad teknik, de får också möjlighet att äga och driva reaktorer. Lagen lade därmed grunden för de så kallade Agreements for Cooperation, bilaterala samarbetsavtal som ett stort antal länder anslöt sig till. USA levererade forskningsreaktorer, utbildade tusentals utländska kärntekniker och lånade ut anrikat uran som bränsle. Äganderätten stannade som regel hos den amerikanska staten, snarare än en ren försäljning, för att kunna återkalla materialet om det någonsin behövdes i krigstid. 

På ytan var Atoms for Peace ett fredsprojekt, men bakom de idealistiska orden låg en strategisk kalkyl. Genom att dela med sig av kunskap och teknik kunde USA vinna inflytande och binda mottagarländerna till amerikansk teknik, amerikanskt bränsle och den amerikanska regelordningen. Sovjetunionen gjorde samma sak inom sitt eget block, och gradvis växte en kamp fram om att stärka energitillgången hos de egna allierade. 

Logiken bakom den kampen var enkel: energi är makt i sin mest grundläggande form. Tillgången på energi sätter gränsen för ett lands industri, dess tillväxt och i förlängningen dess militära förmåga. Dessutom kan varje fat olja som inte behöver eldas i inhemska kraftverk i stället exporteras, lagras eller användas till annat. Den som fick atomen fick kapacitet.

Guldåldern: optimism, expansion och reträtt

Löftet om en fredlig atomålder tog två decennier att infria. Reaktorerna som planerades under 1960-talet stod färdiga först i början av 1970-talet. Många byggdes på amerikansk licensierad teknik som spridits genom Atoms for Peace, men Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike hade också egna spår. Tajmingen kunde inte ha varit bättre. När OPEC:s oljeembargo 1973 fyrdubblade oljepriset på några månader stod kärnkraften där som ett beprövat alternativ, i exakt det ögonblick då väst insåg hur beroende det blivit av olja från Mellanöstern. Energisäkerhet, friheten att inte behöva förlita sig på andras energi, blev drivkraften som fick land efter land att bygga kärnkraft. 

Byggstatistiken visar hur stark den drivkraften var. Den globala kärnkraftsproduktionen låg 1970 på drygt 80 terawattimmar; fram till 1975 mer än femdubblades den, och 1980 producerades omkring 700 terawattimmar om året. Byggstarterna sköt i höjden åren efter oljekrisen, och vid toppen kring 1980 byggdes fler än 230 reaktorer samtidigt. Ingen period före eller efter kommer i närheten.

Men medan kurvan pekade brant uppåt växte en motkraft i dess skugga. Redan i slutet av 1960-talet hade forskare börjat ställa frågor: om säkerheten och, förstås, om avfallet. Under det tidiga 1970-talet samlades tvivlen till en rörelse. Protesterna 1975 mot reaktorbygget i Wyhl i södra Tyskland stoppade processen och inspirerade motstånd i hela Europa. I Sverige tog Centerpartiet ställning mot kärnkraften redan 1973 och vann valet 1976 delvis på den frågan. Optimismen som Eisenhower gett röst åt i sitt tal höll på att ge vika för skepticism. 

När härdsmältan vid Three Mile Island inträffade 1979 bekräftade dessa farhågor, och kärnkraften hamnade i en folklig och politisk legitimitetskris. Olyckan utlöste den svenska folkomröstningen 1980 och vände opinionen i USA. Sju år senare, när reaktorn i Tjernobyl exploderade, hårdnade motståndet i hela Europa. Italien röstade bort sin kärnkraft, och i land efter land avstannade nybyggnationen.

Med katastrofen i Fukushima 2011 kom den verkliga reträtten. Japan stängde hela sin reaktorflotta, ett femtiotal reaktorer, och Tyskland inledde sin avveckling under det följande decenniet. För första gången föll världsproduktionen påtagligt, från omkring 2 730 terawattimmar 2010 till omkring 2 430 år 2012, ett tapp på drygt tio procent. 

Men historien tycks ibland röra sig i vågor, och kärnkraften är inget undantag. Redan två gånger tidigare hade strävan efter energisäkerhet och energisuveränitet drivit fram tekniken (1953 och 1973), och den kraften var på väg tillbaka en tredje gång.

Den nya krisen, och kanske den nya guldåldern

Med Rysslands invasion av Ukraina 2022 vände vindarna. Energisäkerhet blev åter ordet på allas läppar, och kärnkraften framstod på nytt som svaret. I Europa förlängdes reaktorers livstid och avvecklingsplaner revs upp. Även i USA vände det, med brett stöd över partigränserna, statliga subventioner och omstarter av reaktorer som tidigare lagts ner. Sverige, som efter folkomröstningen 1980 beslutade att avveckla kärnkraften till 2010, avskaffade tioreaktorstaket 2023, öppnade för reaktorer på nya platser och planerar ny kapacitet vid Ringhals. Sedan januari 2026 är dessutom förbudet mot uranutvinning, infört så sent som 2018, upphävt, och uran är åter ett koncessionsmineral. 

I media kallas detta kärnkraftens renässans. Men renässansen hade redan pågått i snart två decennier, bara i en annan del av världen. Medan väst tvekade efter Fukushimaolyckan byggde Kina vidare, från en handfull reaktorer på 1990-talet till världens största program i dag. Det som 2022 såg ut som en plötslig vändning var snarare att väst anslöt sig till en rörelse som redan var i full gång i öst.

I väst har själva språket kring kärnkraften förändrats i takt med att frågan om energisäkerhet vuxit. Från att efter Fukushimaolyckan ha framställts som en fara blev den under 2010-talets andra hälft ett klimatverktyg, en fossilfri kraftkälla som kunde bära energiomställningen. Efter 2022 skiftade motiveringen igen, från klimat till energisäkerhet. Det som en gång skulle avvecklas framställs nu, i land efter land, som en garant för oberoende. 

Datacenter som den nya urankonsumenten 

Samtidigt som världens stater ser kärnkraften som ett svar på energisäkerheten har en ny köpare klivit fram. De stora teknikbolagens datacenter för artificiell intelligens kräver enorma mängder el, och de behöver den dygnet runt, året om. Det är en basbelastningsprofil som väderberoende sol och vind har svårt att leverera på egen hand, men som kärnkraften passar väl. IEA pekar ut datacentren som en ny, dedikerad marknad för kärnkraften. Det ger efterfrågan på stabil baskraft en kommersiell drivkraft. 

Hösten 2024 tecknade Microsoft ett tjugoårigt avtal med kraftbolaget Constellation om att återstarta en nedlagd reaktor i Pennsylvania. Anläggningen heter Three Mile Island. Samma verk som 1979 utlöste kärnkraftens första förtroendekris ska nu förse AI-modeller med el, och Microsoft har åtagit sig att köpa hela produktionen i tjugo år. Platsen där den förra kärnkraftsvågen stannade av har blivit startpunkten för den nya. 

Microsoft är inte ensamt. Andra stora AI-bolag har gjort liknande affärer om sammanlagt över tio gigawatt, att ställa mot USA:s samlade kärnkraftsflotta på 97 GW, fördelade på omstarter, livstidsförlängningar och nästa generations små reaktorer. Deras datacenter behöver el varje timme på året, och de betalar för säkra leveranser snarare än förhandlar om pris. En gigawatt förbrukar omkring 150 ton uran om året, så varje avtal omsätts i uranefterfrågan redan detta decennium 

Utsikter för efterfrågan på uran 

Under sin korta historia har kärnkraften tjänat både som ett fredslöfte och som en maktens hävstång. I dag tycks en ny era av kärnkraftstillväxt vara på väg: omkring sjuttio reaktorer är under uppförande världen över, den högsta nivån sedan 1990, och byggena är redan i gång i Kina, Indien och Turkiet. En reaktor som tas i drift förbrukar uran i minst sextio år framåt. Efterfrågan för det kommande decenniet avgörs därför i praktiken när planerna sätts i verket.  

World Nuclear Association räknar med att reaktorernas bränslebehov växer kraftigt fram till 2040, från dagens omkring 68 900 ton uran om året. I det lägre scenariot stannar ökningen vid drygt 107 000 ton, i referensscenariot mer än fördubblas behovet till drygt 150 000 ton, och i det övre scenariot närmar det sig 204 000 ton, en nästan tredubbling. Bakom siffran ligger både nybyggen och gamla verk som fått nytt liv: fler än sextio reaktorer, ungefär var sjunde i världsflottan, har fått sina drifttillstånd förlängda, och vid klimattoppmötena har 33 länder lovat att minst tredubbla kapaciteten till 2050. Investeringarna i kärnkraft har vuxit med 50 procent på fem år och är enligt IEA på väg mot omkring 75 miljarder dollar om året redan 2025, en uppgång myndigheten väntar sig fortsätter under resten av decenniet. 

Mot den efterfrågan står köpare som länge skjutit upp sina inköp. Vid utgången av 2024 hade de amerikanska operatörerna, enligt energimyndigheten EIA, kontrakterat omkring 106 000 ton uran av sitt tioårsbehov, medan drygt 83 000 ton, fyra av tio, ännu saknade leverantör. Och USA tycks inte vara ensamt om eftersläpningen. Enligt branschdata har världens operatörer i över tretton år tecknat nya kontrakt i långsammare takt än reaktorerna förbränner bränslet; bara mellan 2021 och 2025 förbrukades drygt 310 000 ton medan omkring 225 000 kontrakterades. Mellanskillnaden väntar på att köpas i kapp. 

Uppskovet har ett pris som redan syns i kontrakten. Det uran som levererades till amerikanska reaktorer 2024 kostade enligt EIA i snitt knappt 53 dollar/lbs, medan de kontrakt som nytecknades samma år låg på drygt 86. 

Efterfrågesidan är därmed ganska lätt att läsa. Konstruktionerna av nya reaktorer är i full gång, köparna är stater och teknikbolag med försörjningstrygghet som första prioritet, och uppskjutna inköp väntar på att verkställas. Den intressanta frågan ligger på andra sidan: kan marken leverera det marknaden efterfrågar? 

Den intressanta frågan ligger på andra sidan: kan marken leverera det marknaden efterfrågar? Redan idag ligger den primära produktionen under de årliga behoven, och gapet har fyllts av lager som nu tunnas ut. Frågan är alltså inte om det finns ett underskott, utan hur det ska täckas.